Cancern tog min älskade Emelie

Den 29 Maj tog kampen slut. I 9 månader och 5 dagar slogs vi mot demonen som kallas kromofob njurcancer men sedan orkade Emelies kropp inte mer. Hon somnade in hemma med nära och kära runt sig. Det har betytt otroligt mycket för oss med allt stöd som vi har fått från er alla och jag vill tacka er av hela mitt hjärta.

Du som vill att jag skall finnas
du som vet att jag är jag –
du förstår mitt hjärtas längtan
och är hos mig natt och dag.
Din är jag och all din kärlek
får jag varje andetag.

Kram till alla från Milton, Morris och Christian.

Tänkvärt.

Inlägg från min vän Lars 130430

Hur kort eller långt det nu blir så har du dig själv och alla dina killar just idag. Och egentligen är det väl det enda någon av oss har. Det skrämmande är att det krävs att någon man bryr sig om skall drabbas av Sjukdomen för att man skall komma ihåg det. Det är fruktansvärt och orättvist det som händer dig och ibland känns det som den svarta punchlinen i världens sämsta, mest osmakliga skämt. Jag tänker på dig ofta och längtar efter att höra att det vänder. Kramar.

Svar från mig

Ja såklart har du rätt i att vi i slutändan alla hamnar på mållinjen. Och ingen vet när det kommer inträffa. Det gäller verkligen att utnyttja och ta tillvara på det vi har istället för att gräma oss för det som ev inte blev av.

Men det är så mycket tankar som rusar runt i huvudet imellanåt och jag tror att det också måste få vara så. I det läget jag ofrivilligt hamnat i behöver det sållas runt både positiva och negativa känslor. Både bra och dåliga tankar. Som att det är viktigt att få sörja det liv som stulits ifrån mig. Likväl som att jag ÄLSKAR det liv jag fått!

Vad blir kvar?

Tänker och känner. På det som förmodligen kommer tas ifrån mig. Det jag med största sannolikhet faktiskt inte kommer att få uppleva.

Enkla saker. Kommer jag någonsin kunna springa barfota i gräset igen och kasta mig handlöst efter mina älskade små killar? Bli skönt trött i kroppen efter en lång kvällspromenad med gräshoppornas spelande i bakgrunden, en vacker sommarkväll tillsammans med C. Kanske med ett avslutande dopp i havet ute på Koster…

Stora saker. Dom där resorna och ställena man velat uppleva ihop. En roadtrip i staterna med killarna i tonårsålder! Kanske Korea för att få en liten snudd av vårt asiatiska arv. Vad blir kvar? Vad blir mitt?

Den stora frågan: Hur långt har jag kvar? Hur mycket till orkar kroppen? Vilka krafter krigar jag mot? Dagar, veckor, månader, år…?

I’m back!

Jag är hemma igen! Efter 24 dagar inlagd på avdelning 17 på Sahlgrenska, var det äntligen dags att komma hem till vårt hus i Partille.

Första natten var tänkt att barnen skulle sova hos morföräldrarna så att jag kunde installera mig i lugn och ro.

Mycket var nu ändrat sen jag åkte in. En sjukhussäng har ställts in på mellanvåningen så jag lätt kan ta mig runt på planet där kök och vardagsrummet är. Vi har också toalett där så allt finns utom dusch.

Jag har tillgång till gåbord, duschstol, kryckor, rullstol. Dessutom larm att kunna ringa 24/7. Vårdpersonalen har visat sig vara hur bra som helst. Världens snällaste människor! Vaknar jag på natten och har ont, ringer jag på larmet och på 15-20 min är dom hos oss med hjälp! Galet bra!

Tyvärr blev nu C magsjuk första natten och jag andra kvällen… Så med lite hålltider för att inte råka smittas är det inte först förrän idag som jag ÄNTLIGEN fick träffa Morris under dagen och jag tror jag hör Milton vara på väg utanför nu för att ha kväll och natt hemma!!! Jag återkommer…

Dagen med Morris här har varit på topp. En sån glad liten prick. Han bara skrattar och verkar njuta av livet. Faktiskt. Ett perfekt sällskap för mig! Och efter att han nu åkte tillbaks till mormor för att spendera natten i Mölnlycke, kom Milton hem.

Jag har träffat Milton fyra gånger på snart fyra veckor… Det är inte okej… Men äntligen kom den lille underbara krabaten upp i trappan och ropade på mig!!! Min fina Milton… Vi har nu haft en myskväll tillsammans och jag längtar tills att imorgon vakna av att höra hans små morgonljud!

Intag utav blodgubbe

Tack alla som skänker blod. I’am at your mercy!

Indragen…

Tyvärr bestämdes det nytt och bestämdes om, bestämdes om att det är bättre jag är kvar på sjukhuset. För mycket som inte är klart för hemmahjälp och extrahjälp med barnen mm. Det krävs ju en del… Så jag blir här. Och vad är väl en bal på slottet…?

Permission i helgen?

Efter några dagar liggande platt fall här på avdelningen, kom morgonpassets sköterska in och frågade om det var dags att ”flytta hem” igen. Jag var inte beredd på den frågan. Vi hade möte med kommunen i onsdags med om hur min vård kanske ska fortsättas med bas hemifrån istället. Med både hemvård och ”hospis”-vård. Tanken att vara hemma känns såklart skön. Men innebär på ett sätt mer jobb för min familj att ställa upp. Det känns jobbigt. Känns jobbigt att behöva kräva tid… Vet ju att alla vill hjälpa och att alla verkligen finns tillhands i en sån här situation. Det hade jag ju också gjort om jag kunnat. Och alla hjälpmedel har visst kommit hem nu. Ställbar säng, duschstol, rullstol, gåbord. Känner mig mer handikappad när jag hör dom orden…

Igår hade jag besök av en kär vän jag inte träffat på alltför länge. Det betydde väldigt mycket för mig!

Puss & kram!

Inte så bra…

Underbara bättre levervärden!!!

…och över 4500 besök på bloggen på dom två sista dagarna!!! Livet känns lättare igen! Love!

…tro på när allt är så här?”

Efter samtal igår eftermiddag med min läkare Sven här på Sahlgrenska och min Björn/styvpappa/läkare är läget fortfarande ostabilt. Var det den nya medicinen Zyprexa som min kropp inte tålde? Vilket gjorde att jag fick så ont. Vilket gjorde att levern svullnade och fick dåliga värden? Gjorde att buken fylldes med vätska. Väldigt synd då den bet så bra på illamåendet! Vilket nu blivit min stora fiende igen. Kan inte få i mig nån alls, knappt vätska och kräks av allt.

Vi behöver nu hålla koll på levervärdena under helgen och säkra att dom inte stiger. Det tas prover hit och dit. Ordna med sjukvård på hemmaplan. Sjuksäng installerad hemma, gåstol, rullstol, duschstol. Hospis förberett (boende med hela familjen med full sjukhusstyrka i samma byggnad, som reservplan.

Är värdena mer stabila i början utav nästa vecka, tas nya beslut om hur vi ska gå vidare med cancermedicineringen. Ny dos Sutent eller test utav ny medicin…?

Sven säger att det är på allvar. Att man inte får glömma att det kan gå snabbt. Att det är viktigt att man faktiskt får sagt allt man vill ha sagt innan det är försent. Man vet aldrig när det gäller. Vare sig om man är i min sits eller inte.

Så, ALL MIN KÄRLEK TILL ER ALLA FÖR ALLTID!!!
Nu måste jag vila lite, är väldigt trött. Puss & kram!